Nu har det inte blivit så mkt skrivet här på ett bra tag. Anledningen är för att jag förlorat min lilla kille. Många människor mår bra att skriva av sig när sånna saker händer. Men detta vart extremt jobbigt för mig att jag inte visste vart jag skulle börja ta itu med saker och ting. Jag har varit tvungen att faktiskt förstå vad som hände innan jag kan prata med andra. Och den 20 september var en dag jag alltid kommer att minnas för det var sista gången jag såg min älskade lilla Rasmus. Jag hann inte ha honom så himla länge innan detta hände men det kändes som han hade varit min i evigheter och det är nog därför som det tog så hårt på mig.  Att först komma in till djursjukhuset i tron om att det inte var något allvarligt och att sen få höra att det kanske var något som var en aningen mer allvarligt var jobbigt. Så redan i början kom tårarna. Dom skyndade sig fort för att röntga honom och när dom insåg att han fick svårare och svårare att andas så drog dom iväg honom till ett undersökningsrum igen för att försöka rädda honom. Allt som tiden gick såg jag hur han började försvinna från mig. En av tjejerna vände sig om och sa "jag beklagar". Hela min värld slogs sönder av två ord!  Bara av att skriva det här och att faktiskt tänka tillbaka gör ont och tårarna börjar rinna direkt.
Rasmus var min första egna hund och jag vet att vi skulle kunna gått långt tillsammans om vi bara fått tiden till det. Men dom 5 månader som jag hade med honom är dom bästa jag har varit med om! En hund kan ge så mycket lycka åt en varje dag. Det var inte bara en hund jag förlorade den dagen utan det var min bästa vän! Han hörde till familjen. Jag försöker gå vidare, inte glömma men gå vidare med Rasmus och mina minnen kvar tätt intill hjärtat. Han är och kommer alltid att vara min allra första egna hund! <3